maanantai 20. elokuuta 2012

Gammal Oliberalism


På jobbet lyssnar jag på N. Chomskys Hopes and Prospects och han tar såklart upp den uttjatade ramsan om att det moderna investeringsklimatet uppmanar banker och privata investerare att ta oproportionerliga och oansvariga risker eftersom förlusterna i sista hand socialiseras (dvs. betalas med skattepengar) medan de ofantliga räntorna och vindfallen i väntan på crashen hamnar i privata fickor. 

För den som är det minsta insatt i ekonomi och framför allt ekonomisk historia är det klart att den så kallade Neoliberala religionen som genomsyrar dagens ekonomiska politik egentligen är en mycket gammal och oliberal ideologi. Ur detta förvridna perspektiv är frihet något som stora spelare behöver för att dominera ett ekonomiskt område men samtidigt något som bör begränsas för arbetare och annat patrask som genom att bli sjuka, villa äta hälsosamt och kanske inte totalt förstöra sin omgivning försöker rubba vinstmarginalerna. 

Det som är oroväckande med den nya utvecklingen i Europa är att vi verkar vara på väg mot en uppställning som liknar den som så länge varit status quo mellan "i-länder" & "u-länder" - en relation som långt kommit att domineras av IMF. Precis som IMF har den nya europeiska stabiliseringsmekanismen, som alla de finska regeringspartierna ställde sig bakom, inte bara rollen av ett finansiellt skyddsnät för stater med ekonomiska problem utan också ett starkt ideologiskt drivet agenda. 

Precis som IMF krävt och kräver att sydamerikanska och afrikanska länder privatiserar och/eller avreglerar sina sociala & service funktioner och i ännu större mån sina naturresurser, är villkoren för EUs stöd för t.ex. Grekland att skära ner på både löner och arbetsplatser för statligt anställda. Detta trots alla historiska exempel på hur denna typ av ekonomisk bantningskur bara leder till en ännu mer utmärglad lokalekonomi. Ge mig ett enda lyckat historisk exempel på AUSTERITY snälla någon om ni tänker hålla på så här. 

När jag i Hopes and Prospects läser om Latinamerikas historia och hur lokala resurser och ekonomier totalförstörts (fast såklart ett par procent av befolkningen blivit svinrika) kan jag inte annat än tänka på hur klara parallellerna till dagens Europa är. Privatiseringen av grundvattnet i Bolivien som nästan ledde till ett inbördeskrig och måste överges känns nästan mer hoppfullt än den anemiska diskussion som förs lite tyst i skuggorna om en privatisering av det finska grundvattnet. Eller det ekonomiska och sociala uppsving som Venezuelas uppköpande av den Argentinska statsskulden från IMF åstadkom och det självstyre som det gav möjlighet till  i kontrast till det finska insisterandet att Grekland ska prioritera skuldavkortning framom allt genom privatisering och streamlining bland annat, dessutom med konkreta garantier, istället för att uppmuntra investering i det som deras egen befolkning anser behövs för att få landet på fötter igen. 

Jag måste helt enkelt bara hoppas och tro att vi som medborgare och efter det våra valda representanter ska se att den nuvarande ekonomiska ordningen mycket långt är ideologiskt motiverad och inte har någon grund i den "realism" som den påstår sig representera. Tvärtom är historien och vår omvärld full av exempel som om vi väljer att uppmärksamma dom visar att neoliberalismen aldrig hittills har gett upphov till de kistor av guld som den utlovar. Tvärtemot har den idag stagnerat både löne- och jämlikhetsutvecklingen för den största delen människor, samtidigt som den har koncentrerat social makt i formen av pengar (valuta- och investerarflykt är så gott som varje lands största rädsla i dagsläget) till en allt mindre skara av socialt oansvariga skattesmitare. 

Det kanske låter som att jag dissar onödigt mycket och det må vara hänt, men om man tar i åtanke att vi under en femårsperiod efter Bretton-Woods såg mer tillväxt och framför allt förbättrad jämlikhet än vi sett under 30 år av nyliberalism är jag kanske för snäll. Jag uppmanar alla att bekanta sig med forskningen kring IMF och dess aktivitets effekter i Afrika och Latinamerika och för den som tål lite politiskt gift i sitt öra kan jag varmt rekommendera Hopes and Prospects det är faktiskt en hoppfull bok som inte bara kritiserar utan också erbjuder en hel del konkreta och konstruktiva exempel på möjligt motstånd. 

Så tänkte jag medan jag moppade idag. 

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti