keskiviikko 15. elokuuta 2012

Arbetslöslivet

Till denna städares livs lilla realiteter hör en formalitet som måste avklaras med fyra månaders mellanrum. En formalitet som i sin helhet tar typ 5 minuter och består av att jag säger "Jo, ingenting har förändrats". Nämligen att anmäla sig som fortsatt arbetssökande till arbetskraftsbyrån. Det är det enda vettiga om man som jag jobbar deltid och dessutom inte vet hur mycket man kommer att förtjäna från månad till månad att uppehålla sin status som arbetande arbetslös [sic].

Tidigare har jag skött detta per telefon, men efter att igår och i morse ha spenderat lite över tre timmar i telefonkö utan att få tag på annat än tafflig gitarrmusik och det automatiska meddelandet "Ni är i kö, det kostar att köa." på tre olika språk ger jag upp o beger mig till byrån direkt efter jobbet. Hela vägen fram muttrar jag trumpet över min svullna telefonräkning.

När jag väl kommer fram visar det sig vid info-disken att det datum jag fått av deras "outsource service center" var fel och jag har varit utan FPA-fallskärm redan i en vecka. För mig är det inte någon större skada, men kan väl tänka mig att för någon i en mer utsatt position kan en veckas arbetslöshetspeng vara ganska avgörande. Jag får mitt könummer och sitter tyst lyssnande på musik tills det är dags att möta fienden.

Fienden visar sig dock vara en sympatisk äldre dam som beklagar sig över att deras nya "service center", förövrigt beläget i S:t Michel, därifrån också hennes löner beräknas och betalas ut redan under sin ettåriga tillvaro har gjort sig känt för förseningar och misstag (hennes lön är redan ett par dagar försenad). När jag frågar varför jag inte kommit fram per telefon skakar hon bara på huvudet med ett uppgivet leende - nä man kommer inte fram hit per telefon längre, helt onödigt att ringa menar hon.

Det visar sig att 40 personer fått sparken från arbetskraftsbyrån detta år och fler huvuden väntas rulla inom den närmaste framtiden. Telefonväxeln har också den blivit outsourcad, men eftersom det i slutändan är de få och överbelastade handläggarna på ort och ställe som ska svara på samtalen oberoende av vem som sköter telefonväxeln finns det ingen som har tid att svara på dessa samtal. Vilket i praktiken betyder att den som ringer till arbetskraftsbyrån i dagens läge betalar för en tjänst som inte finns men som ändå tjänar in pengar åt det privata bolag som sköter växeln till ingenstans.

Vi skrattar lite åt situationens absurditet, arbetskraftsbyrån speglar arbetsmarknaden på ett så svidande sätt att man inte riktigt vet hur man ska ta det. Som en slutkläm nämner jag att jag kommer att få betalt för lite akademiskt arbete till hösten, vilket är tur för annars är det strikt förbjudet för mig att hålla på med något akademiskt dagtid. Jag har ju trots allt skriftligen förbundit mig att inte sätta en enda minut av potentiellt säljbar arbetstid på min doktorsavhandling eller annat akademiskt arbete i utbyte mot min FPA fallskärm, men det är en annan fråga för ett annat inlägg.

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti